Recension från Groove.se

1. Så lunka vi så småningom
2. Herr Baccus han är en riddare båld
3. Skänklåt till döden
4. Glimmande Nymf
5. Nå Skruva fiolen
6. Gråt Fader Berg
7. Charons Nymfer
8. Fan i fåtöljerna
9. Drick ur ditt glas
10. Ensamhet och förrutnelse
11. Märk hur vår skugga
12. Se döden på dig väntar

Känner mig kluven. Som man alltid gör när ikoner som Bellman tolkas, i vissa fall lite väl respektlöst.
Men Charons Nymfer fixar det ändå rätt ofta. Mycket är förstärkt i ljud, rytmer, distade kulisser, men i många fall på ett bra sätt, nästan smakfullt modernistiskt, om begreppet tillåts. I vissa stunder känns det som vilken modern vistolkare som helst, i positiv bemärkelse, även om det stockholmska anslaget mest närmar sig Stefan Sundström.
Lite synd att låtar ibland, exempelvis "Nå Skruva fiolen" dränks i distortion. Det är väl det som är den största invändningen. För jag gillar idén, jag gillar utförandet, men jag saknar dynamiken - jag saknar de där skimrande partierna som Bellman gett oss, och med båda sköna och det, nästan i sammanhanget nödvändiga, i nutida förankrade stadsbruset Charons Nymfer tillhandahåller skulle det bli än större.
Nu tenderar det att bli lite antingen eller. Lite skönhet, lite brus, men aldrig i symbios, sällan bekräftande varandra, sällan förstärkande varandra. För det är i de stunderna det är som bäst. Och, egentligen, är det lite för sällan för att det ska hålla hela vägen.